I somras började jag jogga på allvar och klarade för första gången i mitt liv av att springa en 4 km's runda. Jag vet att det låter dumt och fjuttigt att vara stolt över det, men jag har alltid varit fruktansvärt otränad. För snart 3 år sedan åkte jag på diskbråck och hade vansinnigt ont i över 1,5 år. Då var det smärtstillande dygnet runt som gällde och det säger sig själv att kondisen var under all kritik.
Men jag blev bättre och började träna aerobic och step-up regelbundet och i våras började jag jogga lite smått. Det blev väl en sisådär 2 km i väldigt lugn takt i början. En dag fick jag bara ett ryck och bestämde mig! Jag skulle klara 4 km's rundan på Västa Mark, någonting jag aldrig gjort förut. Jag bestämde mig för att det inte var någon skam om jag måste gå en bit, men runt det skulle jag. Det gick sakta, sakta, sakta i en del uppförsbackar och jag lät astmatisk, men jag tog mig runt utan att gå en enda gång. Jag gjorde det! Vilken seger!
Efter det blev jag nästan beroende av den där joggingrundan. Det är så underbart att springa där i skogen vid havet, speciellt nu på sensommaren/hösten. Färgerna, dofterna och stillheten. Men det kom ett moln på min jogginghimmel; jag fick plötsligt fruktansvärt ont i mina benhinnor. Jag kunde knappt gå. Jag sprang i ett par ganska gamla gymnastikskor och dämpningen i dom var väl närmast obefintlig. Så jag köpte ett par nya dyra Adidas-skor och efter att ha vilat från joggingen i nästan 2 veckor bar det av ut till Västa Mark ikväll. Jösses vilken skillnad! Skorna är ju underbara! Värda varenda krona, jag riktigt studsade fram och hade en helt annan fart än tidigare. Och benhinnorna gör inte det minsta ont. Inte ens lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar