Popiół

Michał mailade mig härom dagen och berättade att den polska "Ash"-gruppen som jag gillade heter Popiół och finns på mySpace, samt på egna hemsidan. Där man kan lyssna på och ladda ner tre låtar.

Jag gillar deras musik jättemycket och den växer hela tiden ju mer man lyssnar. Nu önskar jag bara att jag visste vad texterna betyder för jag tror att dom är väldigt bra. Det kanske låter knasigt, men det låter som att dom är fina och ganska djupa. Men vad vet jag?

Mitt huvud har fortfarande inte kommit hem från Warszawa och det bekymrar mig lite. Jag sitter istället och spelar Popiółs tre stackars låtar om och om igen. Vad är det för fel på mig?! Jag behöver mitt huvud, varför hittar det inte hem?

Sommar på min balkong

Det syns inte på den här bilden, men det var säkert 30 grader på min balkong när jag kom hem från jobbet idag. Jag satt där ute en stund och det kändes som att jag skulle bli kokt. Eller grillad kanske? Eller stekt? Nåja, varmt var det i alla fall.

Varför blir det alltid så här? Först är det vinter väldigt länge och sedan kommer äntligen våren, men det är fortfarande för kyligt för att sitta ute på balkongen om man inte vill bli bli förkyld och få blåskatarr eller någonting annat lika trevligt. Sedan kommer sommaren. Pang! Bom! Och plötsligt är det för varmt att vistas på balkongen. Aldrig får man vara riktigt nöjd...

Hemma igen

Hemma igen. Det känns väldigt konstigt att vara tillbaka, men jag antar att det är som det ska vara när man förflyttar sig relativt snabbt mellan en plats och en annan. Jag har ofta tyckt att det vore himla smidigt om man kunde teleportera sig! Tänk vad praktiskt om man bara kunde slippa all väntan och onödig restid. Men vid närmare eftertanke är jag inte så säker på att det är så bra. Min kropp är visserligen tillbaka i Karlskrona och gör alla gamla invanda sysslor per automatik, men huvudet är fortfarande kvar i Warszawa. Det har inte hittat hit, trots en dag på jobbet. Det är som att själen behöver mer än en halv dag på en flygplats, en timmes flygtur och en tågresa på 3,5 timme för att hitta hem...

När jag klev av tåget på perrongen på kvällen möttes jag av den fantastiska doften av hav! Jag tog några djupa andetag och förundrade över hur gott den luktade. Medan jag sedan gick med mina väskor genom ett söndagsslumrande Karlskrona slogs jag av hur otroligt tyst det är här! Inte ett ljud!

Det var skönt att komma hem till lägenheten. Hemma är ändå alltid hemma.

Sista morgonen i Warszawa

"Sista morgonen" känns lite ödesmättat. Som att jag aldrig någonsin kommer att komma tillbaka hit, men det hoppas jag faktiskt att jag gör någongång. Jag gillar Warszawa. Gillar shoppingcentran som är öppna till 22 och det känns som att det går en spårvagn, en buss eller ett tunnelbanetåg i sekunden. Gillar tunnlarna under stadskärnan. Blev väldigt förtjust i parkerna som är som stilla oaser i en pulserande stad. Det finns så mycket att se och uppleva här. Jag har inte suttit stilla i 5 minuter på fritiden, utan gjort mitt bästa för att ta in så mycket som möjligt av Warszawa och ändå har jag bara skrapat lite på ytan, bara sett och upplevt en bråkdel av staden.

Min engelska har förbättrats mycket den här resan, mycket givetvis därför att jag helt enkelt varit tvingad att prata engelska hela tiden. När man saknar ett ord lär man sig att gå runt det med beskrivningar istället för att stå och staka sig med: "...oh...what's the word I'm looking for... ...well...hmm...". Språket flyter på mycket bättre och jag jobbar på att få bort de typiska svenska uttalsfelen och säger numera "dj-acket" istället för "jj-ackett", "re-dject" istället för "re-jäkt" och "tj-eck something up" iställer för "sch-äck something up".

Priserna i Warszawa skiljer sig inte från de svenska, så jag har inte köpt så mycket. Lite te (så klart!), både i lösvikt och påste, godis och ett par solglasögon är vad det blivit i shoppingväg. Solglasögonen var faktiskt ett måste igår, ljuset var jättestarkt.

Sista kvällen i Warszawa

Michał frågade mig om Warszawa var som jag förväntade mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, men det var inte det här. Som alla större städer har den en puls, ett liv, ett myller som gör att det känns som att den är en enda stor organism.

Klockan är snart 23 och jag är supertrött efter att ha traskat omkring i princip hela dagen, men kan ändå inte riktigt slita mig från fönstet och vyn av Warszawa by night. Jag lovade mig själv att inte lägga in fler bilder på Kulturpalatset, men här kommer en i alla fall. Man kan tycka vad man vill om byggnaden, men den är fin på kvällen när den är upplyst. Pampig om inte annat.